Beskrivning av mig själv från tonåren.

 

Det dök upp en gammal tonårstext med läslig bakåtlutad skrivstil. Skrev ut den på datorn. Tyckte den var intressant. Och annorlunda kände jag mig då också. 

Mitt porträtt, tecknat av en vän och en ovän. 

Jag tänkte försöka göra ett porträtt av mig själv sett från två olika sidor. Eftersom det är lättare att se alla dåliga egenskaper tänkte låta en ovän få berätta först. 
   -   Jag tycker inte om Eva. Hon är alldeles för egoistisk. Tänker alltid först på sig själv, utan att bry sig om hur det går för andra. ”Det bryr väl inte jag mig om! Struntar väl jag i!” hör man alltid. 
   Sen är hon så enormt envis också. Hennes åsikter ska alltid vara rätt, och även om hon har fel, fortsätter hon att ”tjafsa”. Hon kan nästan aldrig ändra sig. Har en sak en gång blivit bestämd, så genomför hon det utan att bry sig om omgivningens protester. 
   Vilket humör hon har. Det är hemskt. Helt plötsligt utan någon synbar anledning kan hon fatta eld. Då skriker och bråkar hon ett tag, men lugnet brukar komma relativt fort. Det är verkligen tacksamt att reta henne, för hon tar åt sig praktiskt taget allt man säger. 
   Eva pratar alldeles för mycket också. Har hon en gång börjat är det svårt att få stopp på henne. I längden blir det tröttsam att höra på. 
   Det verkar inte heller som någonting riktigt intresserar henne. Ta nu till exempel hennes kläder. Jag kan slå vad om att hon slänger på sig första bästa plagg hon hittar på morgonen. Inget intresse alls för för att se snygg ut, och man kan ju fråga sig om hon någon gång köper nya kläder. Det verkar inte så. Samma gamla grejor år ut och år in.
   -   Nej, jag skulle kunna tala om Eva i timmar men det här är väl de viktigaste skälen till att jag inte tycker om henne. Det verkar på något sätt som hon skulle göra sig märkvärdigare än oss andra och stå utanför. Men det beror nog på att hon är lite annorlunda. 

   -   Nu tänkte jag försöka definiera varför jag tycker om Eva. Hon är väldigt naturlig. Ändrar sig inte efter varenda människa hon träffar utan är nästan likadan hela tiden. Men eftersom hon har ett väldigt humör så pendlar hon snabbt mellan bottenlös förtvivlan och … ja, jag kan inte hitta rätt ord men ni förstår väl. 
   Hon förändrar sig hela tiden. Ibland får hon för sig att hon ska göra något speciellt och då ordnar hon det utan att bry sig om folks protester. Det är skönt tycker jag. Men hon kan också jämka och ge efter för sina vänner. 
   Jag tycker det är skönt att hon inte är direkt köpgalen. Hon orkar aldrig köpa nya kläder, så hon går omkring i sina gamla som hon trivs i. 
   Hon är en pessimist och jag förstår att folk kan reta sig på det. Men då behöver hon ju inte bli besviken när något händer. 
   -   Nej, det är ganska svårt att beskriva varför man tycker om henne. Hon är lite annorlunda, lite utanför. 
   

Gotland.

 Jag gick ut i går kväll för att kolla på solnedgången fast jag hade feber. Gick förbi en tjej som satt och rökte, på en bänk som var byggd runt ett träd. Hon hade röd klänning och målad röd mun och bredklackade svarta skor. Hon var som en tavla. Vi började prata. Jag sa att hon var så fin och hon tyckte att jag passade i rött sen avslutade hon med  att säga: Du strålar. Tvivla inte på dig själv. Det tog jag med mig bort till solen. Jag ångrade att jag inte fotade henne, men när jag gick tillbaks var hon borta. 

Varje gång jag är på Gotland vill jag bo här. Idag kom jag i samtal med en kvinna som jobbade på KTH och som bott här i 16 år. Hon tyckte jag skulle flytta hit fast det inte fanns någon tunnelbana. Hon berättade vidare att Liberalerna i Visby går till val på att rusta upp kallbadhuset. Många gotlänningar är tydligen sura på att biblioteket har bättre öppettider på sommaren. Mycket hänsyn som ska tas till fastlänningarna. 

Det blåser kraftigt idag. Jag är rädd för att båten ska gunga men det behövde jag inte oroa mig för, sa hon som jobbade på KTH och det var ju skönt. (Fast det visade sig att hon hade fel. Det blåste så mycket att jag fick stå ute hela resan men det var ganska häftigt.)

Alvedon är bra. Tog ner febern en grad så nu känner jag mig bättre, men stod över badet. Hade velat ta ett sista dopp för i år men blev inte så. Hade velat se galgbacken också men var för långt att gå. Men inget hindrar mig att åka hit senare i höst, bara jag hittar någonstans att bo. Fängelset kostar visst bara 375 kronor per natt men är fuktigt och unket enligt alla recensioner, så det får vara. 

Och sen var det ju den där boken som skulle bli klar. Om tunnelbanan eller om mig eller hur det nu var.

Flaggorna rör sig i vinden och linorna slår mot stängerna. Ett behagligt ljud. Några bilar passerar långsamt, de får tydligen inte köra fortare än man kan gå just här. Någon sjöfågel skriker till, kanske vill väcka mig. Söndag eftermiddag går mot kväll. Något stillsamt över dagen. Och sommaren går över i höst. Har säkert redan skett i Stockholm, men här förlängdes sommaren en vecka. 

De mörka molnen närmar sig. Skymmer solen. Dess strålar lyser fortfarande rakt upp och även ner i hålrummet. Sånt som sågs som järtecken på att Gud fanns förr. Om Gud finns är han nog trött på oss människor, som förstör allt vi har omkring oss. Han har säkert gett upp och engagerat sig i andra världar. Det hade jag gjort i alla fall. 

Plötsligt lyckas jag få igång min gamla blogg igen. Ett 

 under så nu ska jag försöka komma ihåg hur jag gjorde. 

På arbetet har jag en grön dörr som påminner mig om naturen. Om att det finns en väg ut. 

Och det är gott så. 

Men denna layout är jag inte förtjust i, vill skapa själv. Inte ha dessa flytande rader. En jämn högermarginal önskas men går säkert att ställa in. Vi hörs. 

Sista uppgiften.

Slut, något tar slut.

Vi har kommit till ändhållplatsen och för oss med separationsångest tar det stopp.

Vi stoppar oss själva, vi är våra egna värsta fiender.

Jag har tröttnat på att dansa på tå nu, når nästan upp till översta hyllan och med bruten fot vågar jag inte klättra mer eller hoppa eller springa. Dömd till ett stilla sittande liv, just i denna hänryckningens tid.

Jag har tyckt om den här kursen. Den var prestationslös, enkel och rolig. Vad jag lärt mig vet jag inte, tror min verktygslåda är ganska rörig fortfarande, precis som mitt hem och mitt liv. Kanske har jag blivit lite gladare, lite snällare mot mig själv. Kanske har jag lärt mig att skriva mig vidare, skriva min väg genom livet, det är nog det enda jag kan göra och det passar ju bra nu när jag blir äldre och orörligare. Det har också varit roligt att ha haft er andra som läsare och att fått del av era inre liv har verkligen varit en ynnest.

Själv tänkte jag söka poesikursen till hösten, tror det blir bra tralala. "Jag ska bli sjuksyster jag tralala, syster är säkert roligt att va". En gammal grupp 8 sång som plötsligt dök upp i huvudet nu, men det blev jag inte, min syster blev, själv blev jag ganska misslyckad i alla fall när det gäller jobb men snart kan jag titulera mig som pensionär istället och en misslyckad pensionär behöver jag ju inte bli. "Trala lala lala la lala". 

"Jag är en liten flicka ifrån staden, som har åkt till landet hela dagen, jag ska gå till kossorna i hagen, för att se om dom har mjölk i magen, vad ska du göra sen, skicka blommor åt en vän, sen åker du väl hem, aldrig åker jag väl hem, la la la la la lala lalal...... Nej til öknen gick jag sen, vad gjorde du väl då, stack mitt huvud i det blå, la la la la la la..

Tankar från en brygga.

Knattret från en motorbåt. Vågorna slår mot stranden och bryggan. Allt är organisk rörelse. Jag sitter still och låter mig gungas. Fyller på mina celler. Öppnar mitt hjärta för naturens skönhet. Försöker att undvika att tänka på kvällen.

Springande människor vid Odenplan. Mörkret vid Fridhemsplan fyllt av allt utom frid. Upplyst av reklamtavlornas blinkande färger. ”Kom och köp”. Vem vill ha ett liv under jord där inga fåglar sjunger? Inte jag och ändå är det där jag hamnat. Tredje gången gillt måste va nån mening . Att jag ska upplysa, belysa den undre världen kanske. Föra in det mänskliga leendet, ett vänligt ord, att bevittna skeenden.

Sitter på min brygga och gungar fram i livets karusell. Solen går i moln och mina armar knottrar sig. Någon vill mig inte väl. Jag vill inte släppa taget om sommaren. Hon lovade evig trohet. Hur kan hon då lämna mig nio månader? Jag gillar inte han som tar över. Vacker i rött och guld men kall och hård. Kräver aktivitet inomhus, kräver ordning och reda, strumpor och skor, allt stramas åt, gör det svårare att andas.

Jag funderar ofta över hur människor lyckats överleva i vårt klimat. Det skapade nog en speciell sort, en samlar- och hamstertyp. De som inte hade nog med mat över vintern dog ut. Jag vill bo i ett land där mangon faller rakt ner i min hand. Där jag inte behöver tänka längre än till nästa vecka, där solen väcker mig varje morgon och slösar sina strålar över mig.

Nu fryser jag på en brygga i mitten av september och kryper ihop med knottriga ben. Solen har gömt sig inne i ett stort moln och vinden för med sig smak av bitter vinter.

Det är ett under varje år att vi överlever. Önskar ofta jag var en björn och kunde gå i ide och slapp duntäcken och lovikkavantar.

Segelbåten försvinner bakom klipporna och tar sommaren med sig och det är bara ingenting jag kan göra åt det.

Segel fyllda med tystnad passerar, en motorbåt knattrar på avstånd, flygplanen ännu längre bort viskar om lockande resor. Allt detta är ljud mina öron älskar.

En total trötthet efter en fredagskväll i citys tunnelbana. Hämtar långsamt kraft av bryggans kluckande och gunget som ger min kropp vila. Allt är väl. Vinden smeker kroppen, slåss med solens värme. Ännu några dagar vinner solen sen lämnar hon oss.  Ett år tills hon återkommer.  Förutsättningarna för vår existens, utan sol och vatten inget liv. Vilken tur vi har som föddes till denna vackra värld vi långsamt skövlat, snabbare och snabbare som vi drabbats av nån slags kollektiv psykos och kanske är det så, förgiftade av vår egen ondska vill vi att alla andra ska ha det dåligt, i alla fall inte bättre än mig. Vi klättrar på andra för att nå toppen men grunden är byggd i lösan sand och vi faller alla handlöst på varann, om varann, en enda bubblande massa och vilken tur att vårt land är kallt och ligger så perifert så inte så många behövande kommer hit, utan inbjudan, lätt att va generös då.

Mina ögon följer flygplanens rörelser över himlen, de vita streck de lämnar efter sig, är det giftiga kemikalier eller? Jag sänker blicken ner i vattnet och ser små algfragment  glittra i det grumliga vattnet. Jag andas in luft som är luktfri men det är ju ingen garanti. Tror jag tar en paus och tänder en cigarett. Jag har bara ett liv eller… låt mig då njuta. Hinner säker dö innan undergången. Vilken tröstande tanke.

Nån slags urtråkig dagbok.

torsdag, dagbokens första dag.

Det här med dagbok alltså glöms bara bort, redan torsdag kväll och inte har jag skrivit nåt.

Sitter på jobbet och mår halv-illa men behöver bara stå ut i två timmar till. Var värre förut. Hade nog druckit för lite men när man inte får gå ifrån och kissa så blir det lätt så.

Snart fyller jag sextio. Trodde aldrig jag skulle bli så gammal samtidigt vet jag inte vad jag gjort med alla år, är som de bara runnit mellan mina fingrar och det känns som det snart slutar rinna. Ska nog försöka gå i pension så fort det går och sen vet jag inte

Ganska tråkigt att skriva dagbok så nu slutar jag för idag.

fredag

En bok om min dag blir ingen rolig bok. Det blåser ute och är kallt men här inne är det varmt och luftlöst men sätter jag på ac:en blir det blåsigt och kallt här också.

Jag vaknade trött. Drömde att min inneboende hittade tre getingbon i min stora väska. Vad nu det ska betyda? Allt kanske inte betyder nåt, kanske bara vi människor som försöker skapa en mening av våra liv. Vore de meningslösa annars?

En grå och kall aprildag har snart gått till ända. Folk har så bråttom, jag förstår inte varför. Jag som sitter och stirrar ut och inte har bråttom alls.

Nej, detta blir så tråkigt så nu ger jag upp igen, återkommer imorgon.

lördag

Dagbok – en bok om min dag men gudskelov blir det inte en full bok då skulle ni dö av tristess. Något tråkigt som har hänt är att jag plötsligt börjat må illa, ovanpå alla andra problem jag har. Vet inte vad det är, magkatarr, gallan, bukspottkörteln och så hugger det till på höger sida i magen på ett litet nytt sätt. Får väl se hur det utvecklas. Känns inte så ok i alla fall. Lite oroande. Försöker äta små portioner och dricka mycket, så gott det nu går, på detta arbete jag har.

Annars tänker jag mycket på döden nu. Hänger nog ihop med att jag fyller 60. Trodde aldrig att jag skulle bli så gammal och inser nu, att när som helst kan livet ta slut. Fick ett ”bajsprovskit” skickat till mig. Visste ni att tjocktarmscancer är den tredje vanligaste cancerformen, efter bröst och prostata. Det visste inte jag ,så det är nog bäst jag tar mig samman och skickar in mina svar så det kan uteslutas i alla fall.

Nej, nu får det va slut för idag.

söndag

Jag tittar ut genom fönstret denna vackra aprilsöndag och ser en strid ström med bilar på väg till och från Coop Forum i Vinsta. Lönen kom igår så det är mer folk än en vanligt. Alla har ju inte bil så många kommer fullastade förbi mig i tunnelbanan och jag trycker glatt på min musknapp så den gamla grinden börjar blinka grönt. Då är det meningen att de själva ska trycka upp den men tyvärr förstår de flesta inte det.

   - Tryck, tryck, skriker jag genom luckan och försöker visa med handen hur de ska göra.  Ja, ja, det är inte lätt när barnvagnen nästan tippar över, tur att de lämnat barnet hemma. Somliga kommer med ”dramatenvagnar” eller fjällvandringsryggsäckar.

Träden utanför står sådär skirt ljusgröna så det nästan skär i ögonen och får Johannelunds industriområde att bli vackert.

Måndag, dagbokens sista dag.

Idag var jag ledig och dagen har gått i röjandets tecken för att visa min lägenhet mellan sex och åtta för eventuella hågade intressenter. Själv flyttar jag om två månader närmare staden.

Har bott här i tre år. Kommer ihåg att jag tänkte; ”här ska det alltid vara sommar” när jag flyttade in och det blev det ju inte. Tanken är nu, att inga oupppackade kartonger ska få följa med till nya lägenheten utan allting ska gås igenom. Det blir inte roligare sen. Det blir aldrig roligare sen, så mycket har jag lärt mig.

Skriver direkt på datorn nu, för ovanlighetens skull. Går det också men känns som jag inte får till samma flyt men det kan ju va att jag är ovan och jag skriver snabbare för hand än jag gör på maskin. Måste fortfarande titta på bokstäverna när jag skriver och det stör ju.

Tycker mina texter blir så urtråkiga den här veckan, är nånting med ordet dagbok som jag hakar upp mig på.

Solen lyser in i mitt kök. Kvällssol i köket och morgonsol i vardagsrummet. Den nya lägenheten kommer definitivt va mörkare så då får jag väl gå ut mer istället eller jag vet inte.

Det blir bra. Jag kommer bo själv istället för att va tvungen att hyra ut ett rum och dessutom kan jag skippa bilen när den säckar ihop. Till hösten kanske.

Nej, nu får det va bra. Vi hörs i nästa vecka. Hej så länge.

Mina vanliga funderingar.

Vill jag skriva? Varför gör jag inte. Sitter som i en bastu. Säkert 35 grader härinne. Pannan helt blöt. Kroppen kokar. Alla datorer susar i mitt huvud. Och spindelharpans högsta svårighetsgrad som aldrig går ut. Fast högeraxeln värker och sova måste jag också.  Ska upp tidigt och vara här igen. Ja, ja det går nog.

Men om jag aldrig skriver, vad är det då för mening att komma hit. Fast det är ju trevligt att träffa er och lätt att skriva här för att jag inte tycker det måste vara nån mening med det, eftersom Carina ger uppgifter. Ja, ja det blir nog bra.

Skrivbordet är vitt. Datorn svart och tangentbordet grått. Ingen färg här inte. Utanför exploderar naturen i en orgie av rött, gult och lysande blå kvällshimmel, med rosa och orange. Inga färger skär sig i naturen. Våra konstgjorda gör det. Säkrast att hålla sig till vitt, grått och svart och kanske ett stänk brunt eller om du är riktigt djärv, blått, fast inte lysande, mer åt uniformshållet.

Dämpa dig flicka lilla, ta det lugnt så blir det nog bra till slut. Om två veckor kommer Pierre, dämpa dig, så blir det bra. Hur han nu ska klara sig här? Hur vi nu ska klara oss?

Kom ihåg att äta, sova och röra dig så håller du längre. Gamla bilar måste tas om hand. Hur läge till håller min Toyata? Snart 23 år, gått över 21 tusen mil och hur långt har jag gått. Inga 10 000 tusen steg om dagen här inte. Man måste spara sig, så man håller till pensionen och gärna lite till.

Det blir nog bra ska du se… Det blir nog… Det blir… Det… D…

Gå och lägg dig nu. Bädda ner dig, högst upp i en gul, gammal trävilla, du som alltid drömt om att bo i ett gult hus. Nu kan du för en natt förverkliga drömmen, inte som ditt eget SKB hus - bajsbrunt. Var det den billigaste färgen, de kom över i stort parti? Räckte i alla fall till både Tensta och Bredäng. 

Gå och lägg dig och ta ditt ansvar; för alla ouppackade kartonger, alla ouppklarade relationer, alla oförverkligade drömmar, allt i en enda tilltrasslad röra av växtfärgade garner, ditt försök att nå naturens lyskraft. Det enda sättet är att leta reda på en tråd, välja en färg som går att skilja från de andra och börja trassla dig ut. Du klarade ju att trassla ut dina dreadlocks.

Inte vill du att din dotter ska behöva slänga sex containrar efter dig, som vi med pappa, för att inte tal om landet, fyra till. Mest skräp som ingen ville ha. Vad ska en människa med hundra, gamla bildäck till? Några kan ju vara bra, om man ska gjuta en grund men hur många hus planerade han? Det blev en lekstuga som var så liten att barnen fick klaustrofobi och inte ville vara där. Användes istället som skrotupplag för trasiga leksaker och annat. Sen byggde han en friggebod på hälleberget som bredde ut sina vingar, redo att flyga till Sankte Per. 

Ingen av oss vet när kallelsen kommer. Bättre att njuta mens tid är, innan alla våra sparade pengar får vingar och flyger till varmare länder.

Fåglarna är på väg till Afrika och du flyttar hit. Jag ser fågelstreck varje dag från min balkong, högt upp på berget. Är nära himlen och Gud. Älskar att det blåser, skingrar min depression en smula. Mina balkonglådeblommor hukar i vinden, vill ner närmare marken och tryggheten men har inget val. Jag är deras härskare, bestämmer över liv och död till frosten tar dem. Alltid nån ovanför dig som bestämmer mer.

Huka i vinden. Det blåser kallt. Vi går mot en ny istid. Undrar om vi människor blir kvar och får en ny planet att leka på eller om vi förädlas till en ny livsform.  Hur som helst, blir det bra om du går och lägger dig NU. Hörde du vad jag sa. Tror du att det är du som bestämmer, glöm det. I am the master. Its time to go bed. Dags att släcka ner, dämpa upprörda känslor. Dags att ta tag i ditt liv. Dags att börja nu NU.